Nu har jag gått på tre sk utbildningsdagar på jobbet, lärt känna lite arb.kompisar och hitills är allt bra och okej, även om tidiga mornar inte kommer vara det roligaste, tredje dagen var jag så trött så det snurrade. På kvällarna har jag ändå trotts bra dagar haft gråtattacker, ångestkänslor och svårt att sova. 

Många säger att det inte är så konstigt, spänningar släpper och oro finns ju kvar ialf för det är ju så himla mkt nytt både på jobbet och sen privat.

Jag älskar huset ialf och än så länge kamraterna, brukarna har jag inte träffat än eller provat på rutinerna som ska vara.

Skönt att vara ledig två dagar nu och sen gå på kväll, men jag MÅSTE lära mig att gå upp tidigt ilaf trotts det för helt plötsligt kommer någon dag jag måste upp halv fem/fem så. 

Men jag ska klara detta! Det måste gå. Även tagit ut min älskade percing ring och ersatt med en stav som är lätt att ta ut (skulle jag aldrig brytt mig om på gamla jobbet).

En annan sak jag märkt att jag slarvar med när jag är själv är maten, mkt onyttigt skit blir det och jag känner mig större än någonsinn (även om man inte går upp så snabbt). Jag måste skärpa mig, även om frukt inte är det bästa heller så kanske det är bättre för kroppen än en påse godis? Sen att jag måste försöka äta två mål om dagen, lunch och middag. Kanske inte när jag är ledig då hoppar jag ofta lunch men ialf när man ska arbeta.

Men dessa utbildningsdagar har jag knappt fått i mig mat inte haft ngn hunger på morgonen eller kvällen :(

Men såhär kan jag ialf inte fortsätta! Samma sak med motion, träning kan bli svårt just nu innan man kommit in i rutinerna men ialf gå ut och gå några gånger om dagen! Kommer som sagt inte vara hemma här regelbundet så vet inte hur det blir med Friskis i år, svårt det där tyvärr.

Men kosten kan jag göra ngt åt ialf. kanske man ska ta upp detta med socker sen hos nevropsyk? 

Jag är så jävla nära på att ringa och säga upp mig. Orkar inte alla dessa tankar, alla förändringar som måste ske, att man måste planera varje dag. "Vart är bäst att sova inatt?" "Ska jag åka hem eller till "andra hemmet" där jag kommer vara helst själv eller åka hem där jag har familj och husdjur men en längre resväg. Jag har ju aldrig bott helt själv och har jag gjort det så har jag inte haft mkt jobb att tänka på och matlådor. Jag VET att detta är nyttigt och att jag måste lära mig men det är svårt att tänka så nu när man är i panik. Detta är helt nytt för mig. Och allt som är nytt avskyr jag. Allt jag vill är att saker ska flyta på. Hinder för mig i livet blir så jävla stora mot vad jag tror många andra tycker och automatiskt tänker jag bara negativt.

Vet att jag haft piss tråkigt även här hemma fast djuren varit här så hur blir det inte när det är totalt tomt då?! Hatar det här, när man inte vet någonting hur saker blir.

Kommer dom jag jobbar med vara bra människor? Kommer det bli ett mkt slitsamt jobb med massa krav? Kommer jag orka med mitt schema och mina olika tider? Så mkt frågor jag inte har svar på. 

Tror att det blir lättare i höst då all semester är över för folk, vägarbetet förhoppningsvis bättre och man lärt sig rutinerna. Så fort det kommer finnas folk där borta som är hemma tror jag det blir lättare. Men måste lära mig att klara mig själv också. 

Men jag fasar ju för situationer där man kommer känna sig handlingförlamad eller dum som man kunde göra i skolan, när man inte förtsår en sak och folk blir arga för att man inte fattar, det är nog min största mardröm.

Min sk bonus mamma skrattar lite åt min orolighet och min grova planering inför detta för att jag ser för allvarligt på allt. Och kanske jag skrattar åt detta en vacker dag men nu är det svårt. Ska få komma till nevropsyk ialf, en till orolighet men det orkar jag inte tänka på nu. Jag hatar allt som har med resa att göra. 

Inte konstigt att man blir slut när man har så mkt i huvudet. 

Oh I feel like shit, but at least I feel something.

För att må bra och vara som dom flesta andra? Igår var mitt humör åt helvete även idag pga igår. Och det drabbar dom som är mig nära också vilket bara gör detta enu värre. Den person jag behöver som mest har jag bråkat med, jag förstörde hennes midsommar som hon säkert sett fram emot pga att jag inte mår bra.

Jag hatar det.

Jag hatar hur jag är, det jag gör, det jag säger.

Jag anser mig inte värdig just nu att vara i detta liv. Jag vill bara få vara den där levnadsglade människan som tar saker posetivt. En dröm just nu är att få dra täcket över huvudet och slippa bry mig.

Tänk om det fanns något som kunde säga till en att det kommer bli bra, du kommer hitta din plats i livet. Det jobbiga är att man bara ser i svart hur man än gör. Jag vet inte hur jag ska göra för att ändra på detta.

Känner mig så gammal mot min ålder rent fysiskt just för att jag inte orkar någonting och blir så lätt trött. Men i huvudet är jag säkert mer vuxen är jag tror även om jag känner mig som 15 ibland, en liten flicka som inte vill växa upp och ta ansvar, förmodligen mest för att jag inte tror på mig själv. 

Börjar bli rädd att jag åkt på deppression igen, för jag kan inte glädjas åt saker och blir lätt gråtfärdig. Visst att jag har mkt oro inom mig men ändå. 

Jag drar mig undan från dom som betyder och orkar inte prata alls på samma sett längre. Dom på psyket sa att medicinen jag ätit sen jag vet inte hur liten jag var egentligen aldrig haft sin fulla effekt med den dos jag ätit i alla år utan hon trodde det mer var jag själv som gjort mig "frisk". Jag har själv ingen aning men.. Nu har jag inte ätit dom på väääldigt länge och inte kännt ngn skillnad, förens nu. 

Visst att jag anar mina orsaker men ska man verkligen bli såhär? 

Jag känner igen mina tankar så väl från när jag var "liten", derför blir jag lite rädd också. Varje dag tänker jag på att avsluta hela skiten men ändå går jag aldrig till handling. Tror det är för att jag älskar så många som finns i min närhet även om jag inte orkar umgås. Sen att det finns en del nyfikenhet kvar om vad som KAN hända i livet, det kan ju bli bättre?

Derför har jag gjort ett eget kontrakt (precis som Jonas Gardell gjorde) att om 3 år om inte situationen blivit bättre ska jag ta mitt liv. Och då märks det ju om man lever vidare eller inte, förmodligen kanske man lever vidare av ren feghet?

För många låter nog detta helt sjukt men det är så mina tankar är.

Samtidigt vet jag att jag inte är i mitt sämsta skick som jag kan vara i och det är väl det man omedvetet känner också.

Att förändringar och ensamhet ska vara så svårt för mig?! 

En del av mig vill bort från allt folk en annan del av mig vill inte vara ensam tex och så är det nästan med allt. Jag vill både och. Lättare om man alltid visse precis. Jag vill ha kvar mitt jobb men samtidigt inte, jag vill flytta men samtidigt inte... osv osv osv. 

Och just nu när jag skriver vill jag på fest men ändå inte.. Hatar när man känner såhär om det mesta. 

Kanske är derför också mkt bli halvdant när jag gör saker, som att jag ska gå ner i vikt så vill jag men ändå gör jag inget. 

Då vill jag gärna veta VAD i hjärnan det är som gör dessa saker, jag har inga klara mål med mitt liv. 

Jag önskar bara att min hjärna kunde komma med lite mera klarare svar. Just nu vill en del av mig nästan gå i säng klockan 8 på kvällen, typ ta ett bad och skita i denna dag. En annan del vill så gärna ha ngt kul att göra, träffa folk som man gillar och allt det där. Dock är min umgängeskrets extremt liten nu för tiden och är mer utspridd och ingen av mina vänner känner varanndra heller typ utan jag har en vän där och en vän där vilket också har gjort det svårt att "välja" vilken man ska vara med.

Jag älskar mina tjejvänner men att umgås med killar har jag alltid gillat bäst. Men även dom börjar bli färre pga olika orsaker och jag saknar dom.

Regn ute regn inuti.

Testade ta lugnande innan jag skulle sova tror det hjälpte eftersom jag tillslut somnade, dock sov jag längre och hårdare tror jag. Men värt att testas igen. Mör i kroppen och blir nog en trist dag med tanke på ösregnet. Har ialf köpt den mer rätta magmedicinen för mig så hoppas det blir bättre. Jag försöker tänka att det kommer ordna sig men det är svårt när det ständigt kommer hinder och problem. Sen även om jag har två "hem" att välja på kan man säga så känns det som att det kommer bli en massa hoppande mellan egentligen vill man ju bara hem till sitt rätta hem för där har man ju allting. Kommer nästan kännas att man är på resande fot hela tiden.

Även om jag känner mig som hemma där borta med på "andra hemmet" så är det ändå inte HÄR, här där alla våra husdjur finns, alla saker och kläder och min egen familj. Eftersom dom kommer vara bortresta en stor del av sommaren kommer det också vara väldigt tomt där borta. Jag kommer få planera bra mkt själv (vet att det är bra träning men ändå) känns som hela mitt liv ska ta världens största vändning bara över en dag. 

Pga ombyggnationen av vägen här hos mig så kommer det innebära ca 30 min försening vilket inte håller och sover jag på andra stället måste jag inte gå upp mitt i natten för att hinna. 

Jag hoppas bara att när man kommit igång med detta så löser sig sakerna som dom kommer, jag måste försöka tänka en dag i taget inte år/månader/veckor framöver.

Vet inte varför jag blivit en sån här kontrollmänniska, har bara mina aningar men vet egentligen inte varför. Jag är nog också rädd för ensamheten. 

Sen får man hoppas att dom bygger snabbt så man snart igen kan åka mera hemifrån. 

Ibland känner jag att jag inte är gjord för jobbet, att jag inte kommer orka detta. Ångrar varje dag att jag sökte, även om man ska vara glad för det man får. 

Även om man vill vara fri i livet så finns inte den möjligheten. Då kan man inte överleva typ. Det är nog inte många som får livet på en räkmacka.

Har kunnat sova lite bättre och jag tror och hoppas magtabbleterna hjälper. Idag ska jag in till stan och träffa min extra mamma, kan man väl kalla det vi har kännt varanndra väldigt länge så hon nästan blir som en. Utan henne och min egen mamma skulle jag nog inte klara mig. Båda försöker hjälpa så gott dom kan.

Jag försöker hålla mig sysselsatt både fysiskt och psykiskt så jag inte tänker så jävligt hela tiden. Har förutom magen en konstig värk uppepå huvudet, som att det ilar till i skallen ganska obehagligt. Vet inte hur många men man kan få av inre stress förutom magen men man kan säkert få allt som tänkas kan.

Är en del timmar kvar tills jag ska åka så vet inte riktigt vad jag ska göra fram till dess. Ligga i sängen ett tag ialf, får mår illa. 

Om man har ont i ett ben, magen eller huvudet, ja allt som är fysiskt så kan till och med folk "tycka synd" om en eller orka lyssna på det. Men när det kommer till psykisk sjukdom är det ingen som orkar och det är som att folk tar ett steg tillbaka bara man svarar på hur man egentligen mår ungefär som att dom bränner sig på något.

Jag håller med min morfar som har samma problem, man har fan ingen att prata med. Visst jag vet att man kan undvika en ledsen människa när man själv är på topp för att man vill inte riskera att själv må dåligt. Men jag märker mer och mer att det finns ingen som orkar höra eller ens försöker få en på andra tankar.

Jag vill absolut inte att ngt ska tycka synd om mig det gör mig bara förbannad, det är inte det jag är ute efter, utan jag vill bara ha ett stöd eller ett bra råd eller vafan som helst. 

Den som får lyssna mest är min mamma. Även om hon inte heller har svar på allting så får man ialf ventilera sig. Men mest använder man blogg eller dagbok för att få ur sig det mesta, man försöker på egen hand.

Min mage har börjat gett mig problem av all inre stress och oro. Att gå på toa är ren pina. Att försöka sova på kvällen är ren pina då kommer alla tankar. Jag ska ialf börja testa äta mer laktosfritt och tänka efter mer vad jag äter som inte kan störa magen enu mera för detta är fan inte kul. Jag har aldrig brytt mig om direkt vad jag stoppar i mig för mat eller sötsaker, har alltid överkonsumerat massa skit och är förmodligen sockerberoende. Men nu när man börjat få riktiga problem med magen så känner man mer att man inte ska äta för mkt av allt detta, och samtidigt kanske jag kan uppfylla min dröm att gå ner i vikt?

Den drömmen och önskan har jag alltid haft, jag är inte jätte stor och behöver inte gå ner så jätte mycket för att ha "normalvikt" men har alltid varit missnöjd med det jag ser, har alltid gillat tränig ialf men nu har det uppehåll över sommaren typ och så fick jag en muskelskada efter ett boxningspass för kanske 5 månader sedan som inte vill gå över riktigt vilket gör att jag inte kan träna som jag vill.

Har väl aldrig varit en träningsnarkoman direkt men vill helst röra på mig en del och att inte kunna det har bara det gjort mig nere och derför borde jag tänka extra mkt på vad jag stoppar i mig. Men det är som att när saker blir förbjudna så gör jag dom enu mera. Men nu när jag fått denna smärta så kanske man skärper sig?

Jag önskar mest av allt i mitt liv en stabil grund, att kunna stå på egna ben och inte ha massa saker som står i vägen hela tiden för mina drömmar som gör att jag ger upp. Ett boende på ett ställe jag trivs, ett jobb som inte ger mig några problem och där jag också trivs, ha nära till allting då jag inte har körkort och kanske en vacker dag hitta kärleken även om den kanske inte känns som mest nödvändig just nu även om jag kan sakna det, har aldrig egentligen haft ett seriöst förhållande, vet inte om man kan räkna första kärleken och så när man var 14-15 år. Jag vill ha det som mina vänner har fått, en att dela livets alla upp och ner gångar med. 

Ibland känner jag att för min ålder så ska man inte må såhär dåligt ialf inte kroppsligt, känner mig liksom... trasig. Hur ska jag kunna orka saker vid 50 år?! Är som att allt kommer på en gång, ont här och där och fel här och där. 

Min dröm är att få vara fri och den möjligheten finns knappt i samhället, att bli vuxen innebär bara ansvar, saker som ska betalas, dra in pengar och tillslut kanske barn att ta hand om också på det. Jag känner mig inte som en självständig människa. 

Livet har alltid varit något mörkare för mig än för många andra, tror jag. Ingen orkar med en depprimerad människa allt för länge. Jag har en tendens att lätt se allt i svart och tänker alltid först på det negativa istället för det posetiva för räddslan att bli besviken, sårad, rädd, ledsen ja allt det där är större än allting annat.

Även om jag vet hur man borde se på saker, hur man borde vara så kan jag det inte. Jag fick diagnosen ADHD vid ungefär 18 års ålder, innan dess hade jag deppression från mkt ung ålder som förmodligen var pga ADHD/ADD. På mig så märks det inte direkt att jag har den diagnosen ialf inte i privatlivet så mkt, när jag ska plugga till saker så märks det även om det var några år sedan nu jag behövde det men tror problemen är lika stora som då idag. För att man inte kunde som alla andra i skolan fick man väldigt snabbt mindrevärdeskomplex, även om jag utåt och ibland också kännde själv att jag sket totalt i det så tror jag inte man gjorde det för man minns så klart idag vilka lärare som egentligen inte var bra lärare och alla andra elaka ord och blickar osv från alla andra människor i skolan. Jag har alldrig brytt mig helt i vad andra människor tycker och tänker för jag gör som jag vill ändå men trotts det så fastnar ju vissa saker.

Eftersom jag också är en känslig person och lätt känner av olika stämningar.
Annars märks nog min ADHD i att jag ibland blir otroligt rastlös både fysiskt och psykiskt och det resulterar (hör och häpna) i städning, jag kan städa huset på väldigt kort tid fast jag är noggrann. Vilket jag vet inte är vanligt med denna diagnos då man vad jag sett lätt skiter i sådant och får inte saker gjorda. Det ska även vara typiskt att man inte ska kunna planera saker men för mig är det tvärtom, jag planerar lite väl mycket nästan, kontollen är väldigt hög och viktig för mig. Men den blir så hög ibland så det ändå bara blir kaos i slutändan.

Om man ska tro på det som står i böcker så tror jag ADHD:n har ställt till med det mesta i mitt liv isåfall. Både vad gäller socker och koffein osv som tur är har jag aldrig gillar drog och alkohol grejjen, eller alkohol var en gång huvudämnet i mitt liv men tror dom flesta går egenom en sån period, sen slutade det med panikångest efter varje fylla så då blev det inte ens kul längre.

Panikångest, detta symtom från helvetet, det kan göra att du tappar all glädje för sånt du kanske tycker är kul, dricka kunde jag vara utan men jag har svårt för tex övernattningar, massa folk, resa osv, men övernattningar har varit värst för det är borta jag nästan alltid har fått dom, vaknar upp i ren panik, hjärtat slår, svetten rinner, mår illa - måste spy för att "lugna ner mig" men egentligen skapar det nog bara mer panik och så är det så i flera timmar. Peppar, peppar men nu har jag inte haft ngt liknande på väldigt länge, isåfall mer som en nervositet eller magproblem även om det inte är kul heller.

Dessa saker har gjort mig väldigt rädd mot vad jag var innan jag fick panikångest problem.

Nu ska jag börja ett nytt jobb som innebär att jag måste pendla och bussarna matchar inte alltid varanndra så perfekt vilket också innebär att jag kan komma föresent en hel del, jag har att välja på pest eller kollera, antingen gå upp mkt tidigare (istortsett mitt i natten) för att ta tidigare buss och vara hundra % säker att komma fram i tid och vilket betyder att jag också kommer få vänta en hel del. Men åker jag så jag precis kommer vara framme så får jag sova lite längre och slipper väntandet men ibland är det bara 5 min mellan och man vet ju hur sena bussar kan vara. Är ju inte direkt så dom väntar in varann tyvärr. Detta har gett mig riktiga magproblem jag knappt tidigare haft, förmodligen stressmage och det är en riktig pina. Har till och med börjat tänka att avsluta detta liv så jag slipper denna känsla av orolighet. Min räddsla är nog inte direkt på normal nivå. Jag kan få gråtattacker helt plötsligt eller magknip som inte är av denna värld. Svårt att somna på nätterna för hjärnan slutar inte tänka. Jag vet att man kan säga upp sig men det skulle kännas som ytterligare ett misslyckande från mig.

Kraven från samhället är för stora för mig, jag känner att jag inte klarar av det många andra gör varje dag som tex pendla eller stå på egna ben. Jag har världens finaste familj + en sk bonusfamilj som ställer upp precis lika mkt nästan som min egen. Ändå kan jag inte fungera normalt, ändå känner jag mig som ensamast i världen, ändå vill jag då & då avsluta mitt eget liv. Det bara är så, tankarna finns bara där och jag har ingen aning om hur man får bort dom.